För 3 månader sen förändrades mitt liv helt å hållet...
Den 28 februari i år vaknade jag med en konstig känsla över att jag tyckte att jag hade tappat en del av min känsel i mina ben..
jag och min sambo tillsammans med en massa andra hade planerat in att köra hoj hela söndagen så jag tänkte det går väl över, så vi gjorde oss i ordning som planerat och tog motorcyklarna och körde..
Under eftermiddagen/kvällen så blev det värre så jag tog två alvedon och gick och la mig..
Måndag morgon kom och nu hade det blivit värre jag hade tappat känseln från mina fötter ända upp till magen och rygg! Nu började det kännas lite obehagligt så jag kontaktade vårdcentralen och fick en tid rätt så fort, jag kom upp till Anderslövs vårdcentral på förmiddagen och där blev jag direkt skickad till akuten i Trelleborg.. Fick inte köra bil egentligen men jag tog mig hem och till min sambo som fick köra mig, och vid den här tiden så hade nedsättningen av min känsel spridit sig upp över mitt bröst..
Vi kom in på akuten och jag blev på en gång inlagd..
Det blev en MR röntgen på en gång på min rygg, Prover börjades tas och tester på min kropp började göras.. Full aktivitet på en gång..
Men vid den här tiden så hade jag redan satte min egen diagnos.
Antingen så hade jag en nerv ikläm i ryggen för på lördagen hade haft ett core pass och körde ett extra rygg pass efteråt eller så va det stress! Det jag va rätt säker på va att det va stress då jag vet att stress kan bete sig på så många olika sätt och jag hade haft mycket den senaste tiden så det låg nära till hands..
Måndagen gick och jag blev kvar över natten .
Men detta mystiska slutade inte för när jag vaknade på tisdag morgon på sjukhuset så hade jag tappat känseln helt från mina tår upp över mage, rygg, bröst upp över halsen och ut i båda mina armar och händer..
Det ända jag kunde känna va en beröring , jag kunde inte härleda om det va kallt, varmt, vasst eller hur hårt jag tog i saker. Enormt obehagligt!! Ett ryggmärgsprov gjordes och jag säger bara fyyyy F!! Den önskar jag ingen!! Gjorde fruktansvärt ont och jag har nog aldrig varit så rädd!!
Personalen på sjukhuset va fantastiska men jag va envis som vanligt så jag va uppe och gick hela tiden, hämta kaffe och kakor hela tiden 😂 visst det va lite jobbigt med balansen och jag kände mig lite klumpig när jag gick men vid det här läget va jag grymt glad över att jag hade mina muskler som gick in och hjälpte min kropp då mitt nervsystem hade lagt av..
Onsdagen kom och jag fick inga svar på vad det kunde vara.. Men vi skulle göra en till MR röntgen men denna gången i mitt huvud..
Så läkaren sa till mig att om dom inte hitta några konstigheter med denna röntgen så skulle jag få åka hem.. Kanon tänkte jag! Äntligen! nu får jag åka hem! Så jag började packa ihop mina saker...
Men dagen gick och ingen kom och meddelade mig om hur röntgen gick så jag tog en av sköterskorna och fråga hur det gick.. Sköterskan svarade med att dom har tittat på bilderna från röntgen men behövde titta igen och dom saknade ett provsvar till så det får bli en natt till men att jag skulle få svar på morgonronden...
Lite fundersam blev jag kanske men det som va jobbigast va att jag inte fick åka hem!
Torsdag morgon kom och jag va självklart spänd över vad läkaren skulle säga för här låg jag och tyckte att det va skit tråkigt och jag ville bara hem till min familj!
När ronden kom så ställde sig ett helt gäng sköterskor och två läkare vid min säng och min läkare som jag hade satte sig bredvid mig och nu blev jag faktiskt nervös! Jag fick en obehaglig känsla över att något va fel! Detta va nog inte stress som jag under hela denna vistelse va rätt säker på att det va! Och Jag såg på honom att något va fel för jag tyckte att han tittade annorlunda på mig denna morgonen mot de andra mornarna som hade varit under veckan...
Han började med att fråga hur jag kände mig och jag svarade så klart att allt va bra..
Och sen kom smällen!!!!
Han berättade att dom hade hittat en förändring i min hjärna (fläckar på mitt nervsystem i hjärnan) och som då visade att jag hade fått diagnosen MS! (multi pelskleros) och just nu va jag inne i ett skov.. Det kallas så när sjukdomen tar över kroppen..
Jag fattade ingenting! Jag bara satt där jag hörde att han pratade men jag förstod ingenting!! Helt plötsligt va jag sjuk! Och ingen sjukdom där man äter en kur penicillin och sen är det över utan en kronisk sjukdom som jag ska leva med i resten av mitt liv! Det enda jag hörde va bara MS och broms medicin!!
Efter att han förklarat så gick han och hela läkar temet.. Och där satt jag helt själv och det enda som gick i mitt huvud va.. Hur kunde detta hända? och hur kunde det drabba mig??!! Detta drabbar bara andra och inte mig! Helt overkligt va det!
En sköterska kom in för att titta till mig och jag bröt ihop helt!
Min pappa kom och det blev inte lättare!! mitt liv hade bara på några minuter fått en hel vändning! Vad hände nu? Vad ska jag göra? kommer jag klara detta? Blir det värre? Hur ska jag fortsätta med mitt liv? Kan jag träna? Kan jag leva som vanligt? Kommer det drabba mina barn? Hela min familj? Mitt företag? Mina kunder? Kan jag berätta om detta?? Fuck!! Vad hände med mitt liv!!??
Miljoner frågor kom i mitt huvud...
Jag hamnade hos en sköterska som har hand om MS mediciner och där bromsmediciner togs in.. Dessa mediciner fick jag då veta att dom är enormt starka därför så skulle jag trappas in i medicineringen så kropp och mage skulle klara av den och att fet mat va ett måste i samband med medicinerna..
Nu fick jag komma hem men det visade sig att ingenting skulle bli som det hade varit.. Mitt skov va kvar i kroppen i 1 1/2 månad, jag va enormt trött för allt jag gjorde i min vardag va annorlunda för att från att gå till att ta tag i saker krävdes det hela tiden att jag måste tänka extra mycket.. Jag fick hela tiden ha koll så jag inte skadade mig för jag kände inte om jag skar mig eller brände mig när jag lagade mat.. så det hände inte så mycket mer än att jag sov och gick mellan kök, vardagsrum och sovrum.. Enormt frustrerande..
Medicinerna gick bra dom första veckorna men när ökningen från 125 mg till 240 mg morgon och kväll kom så vände allt! Jag blev jätte dålig! kräkningar, illamående, kramper i magen och stickningar i hela kroppen!
Det gick så långt att jag fick sluta med bromsmedicinen, något som absolut inte va bra då jag behöver skyddet i kroppen för att inte mitt nästa skov som man inte visste när det skulle komma skulle blir värre..
Men bromsmedicinen är ju ett måste så Vi fick helt enkelt börja om från början.. Jag fick två alternativ antingen testa tabletterna igen eller så blir det sprutor var tredje dag och med det så skulle jag få en influensa liknande symtom med feber och frossa mm i 3-6 månader!! och det va absolut inget jag ville.. Det skulle betyda att jag skulle va dålig hela sommaren och det skulle knäcka mig helt!
Så jag fick ta till ännu fetare mat så tabletten fick stanna kvar i kroppen..
Min frukost tex blev turkisk yoghurt, vanilj kvarg, grädde, cocos mjölk, jordnötssmör och nötter.. Grymt gott i början men man tröttnar rätt fort på att dricka en snickers till frukost varje morgon... Men det fungerade!!! 😃👏
Nu har jag varit på fulldos sen den 1 maj och efter 3 månader efter full dos är bromsmedicinen fullt ut i min kropp.. Så än så länge är jag inte fullt bromsad men jag är på god väg..
Medicinen gör att jag är väldigt trött på dagarna och värmen kan ibland göra att jag får ett rus av stickningar i kroppen jag blir alldeles röd och jag blir enormt varm i kroppen och jag måste kyla ner mig för att få det till att sluta.. Ngt jag får leva med men förhoppningsvis blir det bättre ju mer kroppen vänjer sig vid medicinen..
Just idag försöker jag leva mitt liv dag för dag.. Jag har lämnat mitt gamla liv med att hela tiden va två, tre steg före och istället försöka ta en dag i taget.. Inget som är allt för enkelt för en människa som mig som alltid har varit som en Duracell kanin från morgon till kväll men jag vet att det är ett måste för att jag ska kunna klara av detta..
Min träning har lagts på is helt å hållet men jag får träna och det är bara bara om jag gör det men nu saknas bara motivationen...
Men Jag har bestämt mig att denna sjukdom ska inte ta över mitt liv utan jag måste vända det till att det får bli min utmaning i livet! Jag ska inte bli mer sjuk! Jag ska behålla min styrka och bli ännu starkare för att både förebygga och orka med om ett nytt skov skulle komma.. Är jag stark när och om jag får mitt nästa skov så kommer jag kunna klara det bättre än mot någon som kanske inte är fullt så stark.. för att det vet man inte när och om jag får fler skov igen och vad som händer nästa gång sjukdomen tar över min kropp.. Denna gång satte det sig på mitt nervsystem men nästa gång kan det tex sätta sig på mina muskler eller på min syn det vet man inte.. Visst skrämmer allt detta mig när jag tänker på det, men jag måste försöka att se framåt och hur jag påverka detta.. för frisk blir jag inte men jag kan va stark i min kropp när det kommer igen..
Det jag hittills har lärt mig i allt detta är att jag ska ta vara på livet mera! Njuta av livets goda, min familj, mina vänner, mitt älskade gym och göra det som faller mig in och inte vänta med att leva fullt ut! För jag vet inte vad som kommer att hända med mitt liv i framtiden och skulle det hända ngt med min sjukdom så vill jag inte sitta och tänka varför gjorde jag inget när jag kunde!
Jag trodde aldrig att detta skulle kunna drabba mig.. Men det gjorde det...
900 personer om året drabbas av MS och det är vanligast hos kvinnor mellan 30-50..
Jag blev en av dessa 900 detta året och det är bara till att försöka acceptera och leva vidare...
På tre månader har jag fått en MS diagnos gått in i väggen, fått en stressmagen så nu räcker det och nu kan det bara bli bättre!
Nu ska jag vända blad och se till att göra allt vad jag kan för att försöka komma ut starkare på andra sidan och kämpa för mig själv, min familj och mina vänner för jag ska leva ett långt liv utan hinder..
En veckas semester kommer nu med familjen och efter det ska jag försöka ta tag i min träning och jag ska börja blogga igen!
Det har varit en lång paus från mitt bloggande men nu känner jag mig motiverad till att starta upp den riktigt igen och ni som har jagat mig om att börja blogga igen får äntligen erat önskemål igenom 😊
Nu vet ni alla vad som har hänt och att jag kommer tillbaka igen!
Ha det bäst där ute så ses vi snart igen!
Stor stark kram!
